Man kan inte ens förklara i ord hur STORT det är att se sitt barn för första gången. Jag har nog inte riktigt fattat förrän nu att det växer en sån liten vacker skapelse i min mage. Ett underverk. Vill gråta bara jag tänker på det. Barnmoskan sa till oss att det syntes ovanligt tydligt på bilden och det var sååå fiiiint. En riktig envis busunge om man citerar henne ordagrant. Den ville inte ligga stilla en sekund. Inte heller ligga ner. Den ville bara sitta upp och hoppa grodhopp och ha händerna i ansiktet. Tror vi såg knytet ligga och suga på tummen. Barnmoskan tyckte att vi skulle kolla sen när den fötts om den fortfarande gillade att ha händerna nära ansiktet. Annars såg allt superbra ut. TILL SLUT fick hon fram ett nackmått. Envis som den var ville den inte ligga som hon ville för att man skulle kunna se det, utan ville bara hoppa omkring, och när jag hostade var det tydligen extra kul att hoppa omkring. Lär ju kunna känna bebisen snart med tanke på alla dom karatesparkarna. Livlig och hoppig, perfekt och allt. Vårat lilla barn, våran julklapp. Vi älskar dig. Datumet var konstigt nog PRECIS det vi hade räknat på, 23 augusti så vi behövde inte flyttas en enda dag. Även KUB-testet visade att vi hade 1 chans av 22500 att barnet skulle födas med kronomosomfel. INGET kunde ha gått bättre! Jag är så lycklig. ÄLSKADE DU <3