Nu är den nya bloggen klar! den hittar ni här. Denna kommer låsas inom kort, så vill ni fortsätta följa oss, klicka in er där!

 

Herregud! Helt sjukt vad fort veckorna går, och vår lilla pärla bara växer och växer. Nu skrattar hon mer och mer oftare med ljud. Så härligt att höra. Hon ÄLSKAR när man svingar henne från sida till sida. Då kommer det stora ljudliga skratt. Antar att det är samma sugande känsla i magen som att gunga, så det ska bli fantastisk roligt när man kan sätta henne i en. Kommer nog bli en hit. Hon ler även för fulla muggar och sovrutinerna är vi helt sjukt bortskämda med. Runt klockan sju är det sovdags, och det tycker även hon. Somnar så gott nästan direkt. Idag räckte det med att jag la ner henne så sov hon! Första passet sover hon nästan alltid 19.00-23.00 innan det är dags för lite krubb. Detta gör att hon somnar i tid innan att bli övertrött och jag o Daniel får kvällen för oss själva. Lagom vid 23 snåret då hon vaknar lägger vi oss, matar henne igen och sedan brukar hon sova mellan 23.30-04.30, mat igen och somnar sedan om till cirka 9-10. Om hon vaknar innan brukar hon få komma och mysa i sängen med oss. Så jag kan säga att sova, det gör jag mer nu än innan jag fick barn helt klart! Har inget att klaga på. Alla får sova långa sammanhängande timmar och hon somnar om direkt igen när hon fått mat! Sedan är det fulla leenden resten av dagen, förrutom några powernaps på någon halvtimme 1-2 ggr om dagen. Hon liksom fattar när det är kväll och ska sova längre. Har en dygnsrythm. Fruktansvärt skönt! Så tips till nyblivna mammor: försök få rutiner snabbt! Det tjänar alla på! :)

Imorgon ska vi ner och färdigställa faderskapet. Tydligen hade de inte gjorts än? Fast vi redan varit där och skrivit på. Märkte detta genom att hon fortfarande hette Samuelsson, fast vi skickade in för 2 månader sedan att hon skulle heta Wernersson efter Daniel. Aja, får hoppas hon är där så vi kan fixa det. På torsdag ska jag både sätta in spiralen och va på BVC med Livia för vägning och mätning. Det sistnämnda är betydligt mycket mer lockande. Livrädd för spiralen. Helvete. MEN, jag överlever nog efter mitt hemska nageltrång. För en gångs skull ser det ut att bli bra nu, efter många om och men, så snart ska jag skaffa gymkort och svettas massvis!

Nahe, babbel babbel! Nu ska jag nog krypa ner i sängen och ha lite ångest för alla kostnader som ligger och gnager denna månaden. Tur att man snart fyller år och får lite extra klirr i kassan...

Det verkar vara omöjligt att få tag i en trea. Känner att det blir mer och mer trångt här och börjar bli desperat efter ett nytt boende. Trångt som fasen att bo i en etta allihoppa med massa barngrejen överallt. Bara att hålla tummarna!

Igår var jag nere på MVC. Fick lite egentid fram och tillbaka med musik i öronen och frisk luft. Underbart! Pratade om min förlossning och gick egenom min förlossningsjournal. Blev inte ett dugg klokare mer än att jag fick veta att jag tydligen fått den allvarligaste (högsta graden) av sfinkterruptur, men att operationen var "okomplicerad". Awell, ska tillbaka på torsdag och sätta in spiralen. En heeel del nervös. Ska tydligen göra ont, och jag är livrädd för att någon ska göra nått "där nere" efter allt. Tog senare en lunch med mamma och micke på Morella hela familjen. Alltid trevligt att träffas! 

Idag tog vi oss en redig långpromenad på 7 km och hamnade tillslut hos Daniels föräldrar med massa fika, kaffe och mys. Skönt att röra på sig och försöka gå ner de 5,8 kg som jag har kvar till min startvikt. Det ska nog gå bra. Funderar på att inom en snar framtid skaffa mig ett gymkort. Vore gött. Nänänä, nu ska jag krypa ner. Nattade Livia vid sju och nu ska jag krypa ner framför tvn. Imorgon blir Livia 2 månader. Herregud! Bilden är på världens sötaste björn tidigare idag!

Livia sov heeela natten i sin egen säng inatt! Hon gick till och med me på att sova där igen när hon vaknat och käkat. Hur stolt som helst!! Klockan sju kom hon och morgonmyste med oss i våran säng och somnade om igen. Ännu en dag fick vi sovmorgon till klockan 10.30! Gick upp och myste med risgrynsgröt, tända ljus och kikade på mysteriet på greveholm. Förresten ska de vara greveholm i år som julkalender också! Kan man ju inte missa!! Tog på oss och gick ner till stan efter det. Lämnade in Livias urvuxna kläder på busfrö och köpte två nya pyjamas till henne. Dom vi köpte häromveckan är redan för korta. Lång tjej!

Ikväll har vi haft fullt hus. Livia har roat sig själv genom att ligga på filten framför tvn och jollrat, bror har varit här och slappat och jag har klippt svärmor som passade på att mysa med Livia. Badade henne nyss, tog på henne pyjamas och matade henne, så somnade hon så gott. Så ännu en gång har kvällsrutinen funkat! Hon ligger nu vid sju och sussar i sin säng precis som igår. La bara ner henne så somnade hon. Daniel åkte på träning och jag har nu ENSAM kvalitetstid!! SÅ SKÖNT! Passade på att unna mig lite internetshopping, sket i att få dåligt samvete och bara njuter. Nu ska jag ta mig en kopp te och kolla på halv 8 hos mig och bonde söker fru i min ensamhet! Imorgon är det BVC besök med mätning och vägning! Detta nedan klickade jag hem.

Det har uppmärksammats mycket om just sfinkterruptur på sistone, att spricka "hela vägen". Jag såg ett klipp ur uppdrag granskning som gjorde mig väldigt berörd. Kvinnor som fött barn och fått förlossningsskadan sfinkterruptur men inte fått den hjälp de behövde, som har gjort att hela deras liv förstörts. Jag har mått jättedåligt efter min förlossning då detta inträffade mig. Men jag hade turen att få hjälp - att opereras nästan direkt efteråt, men även detta har satt djupa spår för mig psykiskt. Jag vet inte hur jag ska kunna våga föda ett barn till. Jag mår illa bara jag tänker på det. Ett tabubelagt ämne som ingen vågar prata om. Jag tänker nu stå upp och dela med mig av min historia. Vill att ämnet ska uppmärksammas eftersom det är så många som mörkar just detta och medför skador för livet hos endel. Detta är min historia - från min sida sett.

Klockan var sex när jag slog upp ögonen snabbt då jag märkte att jag hade börjat få värkar. Dom kom direkt med 3-5 minuters mellanrum. Hade hela tiden fått höra att man inte skulle åka in för tidigt till förlossningen då man bara blir hemskickad. Speciellt med första barnet. Jag ringde min mamma efter att ha väckt Daniel och sagt att idag är nog den dagen vi får träffa våran dotter. Min mamma skulle skjutsa in oss till förlossningen och undrade hur tätt värkarna kom. När jag berättade hur det var tyckte hon att jag skulle höra av mig till förlossningen, vilket jag gjorde. Mamma själv åkte in till stan och sin verkstad tills jag skulle höra av mig igen. Jag ringde förlossningen och de bad mig stanna hemma ett tag till. Ta en dusch, äta och vila upp mig, för om jag åkte in nu skulle jag förmodligen bara bli hemskickad. Jag gjorde som de sa, hoppade in i duschen och DÅ tilltog värkarna ännu mer. Med enbart en minuts mellanrum ringde jag tillbaka till mamma i panik och bad henne komma, för nu är det bråttom. Ringde förlossningen som sa att jag skulle komma in. Efter detta är min resa bara en suddig historia. Jag mins att värkarna gick i varandra, att Daniel masserade min rygg och att mamma hjälpte mig att andas. Skrevs in på förlossningen 08.18 och de satte CTG. Jag hade aldrig i hela mitt liv haft så ont. De kände på mig och konstaterade att jag redan var 7 cm öppen och fick gå över till ett förlossningsrum. Rum 1. Det var här både det bästa och det värsta som hade hänt mig skulle inträffa.

Krystvärkarna kom direkt bara jag bytte rum och jag var helt öppen. Utan någon smärtlindring alls krystade jag ut våran fina dotter. På 20 minuter exakt var hon ute. Det gjorde fruktansvärt ont just i det ögonblicket, men jag var samtidigt så lycklig. 3,5 timme efter första värken var hon ute. Det hade gått för fort. De kollade på mig och konstaterade att jag hade spruckit - inte bara lite, utan hela vägen. Tankarna började rulla. Hände detta verkligen mig? En man kom in och kollade på mig och sa att jag skulle behöva opereras. NU? Jag har ju precis fått min prinsessa i mina armar. Mycker mer information fick jag inte, mer än att de ändrade från att jag skulle vara sövd till att jag skulle vara vaken. På dem lät det som att det inte var alls farligt, utan mer att "du har spruckit litegrann, så det vore bäst att du opereras, för framtidens skull". Fick gosa lite med min dotter och Daniel innan. Jag rullades iväg från mina hjärtan, sårbar och med hur mycket hormoner i kroppen som helst. Livrädd.

I operationssalen fick jag en spinalbedövning som gjorde att jag blev utan känsel från midjan och neråt. Minns att jag var så trött att jag slumrade till medan en manlig läkare sydde igen mig där nere. Det räckte inte med att man skulle föda sitt barn, man skulle ha sönder hela sitt könsorgan. Hemskt. Så jävla hemskt var det. Jag kommer ihåg hur jag låg där och kände mig så himla liten. Skammen som föll över en. Längtan efter mitt barn. Tänkte på hur Daniel hade det. Att jag egentligen borde känna mig lyckligast i världen. Istället låg jag med särade ben medan en doktor sydde ihop mig. 

Jag hamnade sedan på ett uppvak. Där låg jag i ytterligare två timmar. Började få lite smått panik. Jag ville inte vara där längre. Det var de längsta timmarna i mitt liv. Jag mådde psykiskt dålig över allt som hänt. Det gick inte bara fruktansvärt snabbt att jag aldrig hann reagera, jag hade även spruckit så mycket det gick. Jag var så bedövad att jag inte ens kunde kissa. Det var det enda jag sedan blev tillsagd. Att jag regelbundet skulle kissa. Skjutsades ÄNTLIGEN till slut upp till min familj där vi fick fika och fira lite, sådär fyra timmar senare. Det snurrade i huvudet på mig. Mycket olika känslor. Jag var lyckligast i världen samtidigt som jag mådde så fruktansvärt dåligt. Vad hade faktiskt hänt mig? Vi fick tillslut ett rum på BB.

Jag pendlade hela tiden mellan smärta och lycka. Allt jag gjorde, minsta lilla rörelse gjorde så fruktansvärt ont. När jag skulle röra mig tog det jättelång tid, och så ont. Och toalettbesöken. Fy. Jag avskydde det. En gång i timmen skulle jag kissa. Det fick inte gå längre. Att torka sig med papper och känna hur svullen man var. Alla stygn. Den där hemska känslan. Jag fattade inte egentligen. Ingen gav mig någon ytterligare information. Och sitta, det var helt omöjligt. Den känslan går inte att beskriva, men vad visste jag? Det gör väl ont efter en förlossning? Det ska väl kännas såhär. Tänkte mycket på framtiden. Hur i helvete skulle jag våga ha sex igen när jag knappt vågade torka mig på toaletten? Alla hormoner sprutade. Fick bara en check hur det såg ut innan jag åkte hem. Att det var bra och att jag skulle på återbesök längre fram, annars ingenting.

Det är inte förrän nu i efterhand jag verkligen fattar vad som har hänt. Jag har själv läst mig till det, och jag har NU, sådär 7 veckor efteråt verkligen kunnat ta in vad som hände mig. Jag fick en förlossningsskada, en sfinkterruptur, sprack från ystad till happaranda. Det värsta som kan hända under en förlossning. Inte konstigt att jag mått riktigt jävla piss efter det. Men jag har varit tyst om det, för jag trodde det var en "piece of cake". Men nu efteråt när jag har läst andras upplevelser och sett på uppdrag gransknings dokumentär, har jag verkligen fattat att det inte alls är konstigt att jag mått som jag gjort, och är nu redo att prata om det. Det har sjunkit in. 

Jag har nog varit lyckligt lottad. Jag fick hjälp direkt, en duktig läkare gjorde det och jag har inte några problem med toalettbesöken längre. Det sitter mer psykiskt. Alla minnen, hur det kändes. Hur svullen och ont jag hade efteråt. Inte så konstigt kanske. Men jag hade tur. Det är just det de tar upp i avsnittet av kalla fakta. Att det inte är alla som har den turen jag har. Att vissa barnmorskor och undersköterskor mörkar skadan för att de skäms över att ha gjort ett "dåligt jobb", syr ihop dem och säger ingenting. De får sedan problem att hålla sig, det rinner avföring och de kan inte sitta ner längre. Vem vill göra så mot någon annan människa? Jag ville med detta inlägg vara med och stötta alla som har varit med om samma sak som mig. Att ha fått en sfinkterruptur. Att vi står upp för oss, vågar prata om det och få ämnet att blomma upp så kvinnor slipper få men för livet. Att de får vård direkt. 

Om ni vill se avsnittet av uppdrag granskning och sfinkterrupturen klicka här. Känsliga tittare varnas. Detta var min historia, kort och gott.

Weho! Måste få tillbaka mitt shopping-sug, och jag känner att redan nu bara jag handlade nått till mig själv att jag fått upp lågan lite. Kan ju fortfarande inte komma i mina favoritbyxor och jag har en liten degmage, men jag hoppas den försvinner så småningom. Byxor väntar jag med att köpa tills jag vet min slutliga vikt och form. Nu är Daniel och Livia ute på äventyr själva. Känns tomt utan henne, men skönt att Daniel får lite tid med henne själv också. Tillbaka till ämnet kläder så slänger jag in en bild på mina nya inköp. Fick även med mig en mascara hem. Nu ska jag passa på att käka och sedan fortsätta med Marlenes hår. 

Snacka om kontrast. Igår var Livia inte alls på humör. Allt berodde först och främst på övertrötthet. Vi gick upp klockan 9, och sedan var hon vaken i princip hela dagen, förrutom ca 2 timmar då hon sov i vagnen när vi var på stan. Var nere på BVC och damen går upp bra i vikt och längd. Min bebis försvinner sakta men säkert. 4610 gram och 55,5 cm stor är hon nu. Gick som sagt på stan, köpte en "mina föra året-bok" och nya minifom droppar på apoteket, sedan gick jag hem och fikade med Sofie. Det blev inte den roligaste studen då Livia skrek i princip hela tiden. Var inte det lättaste att söva henne när hon var så uppe i varv, men tillslut gav hon sig och deckade. Sov bra inatt gjorde hon minsann, men det är inte så konstigt kanske? Vaknade 2 gånger, åt och somnade snabbt om. Imorse var det en helt annan bebis, som för första gången gav mig ett leende i respons, inte bara reflexmässigt, och när hon väl börjat, fortsatte hon med det flera gånger. Mitt mammahjärta smälte lite! Nu ligger hon och sover och Daniel jobbar en sväng. Senare kommer svärmor/farmor och myser lite, annars blir det bara en lugn dag. Tror det behövs efter igår. Imorgon är det tydligen en marknad på stan som vi skulle ner och kika på. Hoppas jag har en snäll och lugn dotter så man kan slappna av lite. Snart är hon en månad. Galet!

Oh, nu är tidningsbilden tagen och inskickad, och kommer komma med på lördag. Hatar att vara med på sånna tillgjorda kort, men sånt är ju mysigt att spara till senare. Skrutta ligger och sover och Daniel ska iväg på fotbollsmatch så undrar nu vad vi ska sysselsätta oss med. Får väl se vad som händer. Kanske kan ragga hit någon vän eller så. Ja, vi får se helt enkelt. Igår var vi på kalas för Daniels pappa och jag kan säga att det inte var han som var i fokus *blink*. Livia fick även fina kläder att växa i av Anders och Laila. Tack snälla! Nu ska jag nog mysa ner mig jämte mitt hjärta. Finns det något bättre?

Bilder från igår & idag!

Usch, vilket hemskt väder det är ute! Man har ju inte ens lust att sätta fötterna utanför dörren när det bara regnar och regnar. Förkylningen fortsätter också. Lillan låter mer som en minigris än en människa. Daniel är fortfarande förkyld han med, så antar att det kommer bli en långdragen förkylning detta. Bara att ta det för vad det är. Man kan ju inte så mycket göra. Samma sak med hennes lilla mage. Ibland kommer det små knipatacker, även om de är mer sällan nu. Massage med babyolja brukar hjälpa, eller cykla med benen. Min lilla gasbomb! Isolerar oss inomhus, speciellt nu i början på hennes förkylning. Tror det är bäst för alla. Då får hon vila och slipper dra på sig något annat skit. Imorgon ska vi dock iväg och fira Daniels pappa (Livias farfar) som fyller år. Hoppas hon är pigg och glad under tiden. Hon är relativt glad när hon är vaken nu i alla fall skulle jag säga för att vara så snuvig. Stackars liten. Imorgon får vi även hem våran dubbelsäng, så då får vi plats allihoppa igen och Daniel slipper sova på soffan. Ska bli mysigt. Dom där härliga sovmorgonarna, bara vi tre.

Blä blä blä. Idag kräks jag på allting. Det är en sån där depp dag när man tänker alldeles för mycket. Skulle behöva några timmar för mig själv och bara samla mig. En sån dag. När man bara tjuter för allting. Jag tror det är hösten som gör sig påmind. Jag känner mig helt slut. Daniel har fått någon långdragen förkylning och sover fortfarande på soffan och jag har det största ansvaret för lillan. Nu sover hon för en gångs skull. Magen krånglade nu i förmiddags igen, stackarn. Nu har hon somnat och jag har fått lite tid för annat. Är sjukt rastlös och skulle vilja göra någonting, men det finns inte så mycket att göra. Hoppas det blir lite bättre väder senare så man iallafall kan komma ut och gå en promenad en sväng och få lite luft. Till råga på allt så har min plattång gått sönder. Tjoho. Svinkul. Den har dock hängt med sedan högstadiet, så det kanske inte är så konstigt att den kastat in handduken. Lillan badade igår och hon var lika nöjd som vanligt med det! Somnade som en stock efteråt.

Saknar mycket idag. Känner mig dum när jag säger så, men det gör jag. Saknar mig och Daniel, våran tid tillsammans. När man fick tid tillsammans. Antar att det är nu i början det är jobbigast, och att det blir bättre med tiden. Jag saknar mina vänner. Bara kunna va. Ha tid. Min mamma? Att kunna göra det jag vill. Jag skulle aldrig byta ut det livet jag har nu, men bara ibland att bara ha friheten igen. Jag tror de flesta nyblivna mammor fattar vad jag menar. De flesta vågar nog inte säga det, men jag är öppen med det. Längtar tills den dagen man bara kan gå ner och ta en öl på krogen igen under en kväll, eller bara åka iväg över en dag. Men det får vänta. Jag har ett litet liv som behöver mig 24 timmar om dygnet, och hon är viktigast. Alltid! Det bästa som hänt.

Usch va tiden springer iväg! Nu är redan vårat lilla hjärta 1 vecka gammal och kärleken för den lilla människan växer för varje dag som går. Kan inte fatta att hon är våran. Finast i världen. Har tagit massa bilder med systemkameran, men det får vänta. Ni får nöja er med lite instagrambilder sålänge! Som sagt, en vecka sedan hon kom till oss. Den obeskrivliga känslan. Vi smälter varje gång vi ser på henne. Så duktig är hon också. En nöjd och snäll bebis. Inatt sov hon från kl 23, vaknade bara en gång vid 4 och ville ha mat, och sover fortfarande. Trött tjej! Pappa och lillemor kommer snart för sin första träff med Livia. Ska bli kul att se hur pappa agerar morfar. Mysigt! Idag har lilltjejen på sig sin fina Newbie klänning. Den kollektionen är ju helt fantastisk!

Hej humörsvängningar. Ni som gått över tiden med era barn vet vad jag pratar om. Det känns som det aldrig kommer ha ett slut och man gråter för minsta lilla. Det har jag gjort idag. Gråtit och sovit. Gick och la mig klockan tio igårkväll och vaknade fyra på eftermiddagen idag!!?? Helt sinnessjukt. Min kropp är som en degklump och jag orkar verkligen ingenting. Tog oss till affären och storhandlade och betalde mina räkningar, annars har jag bara legat och sovit, sovit, sovit. Försöker hela tiden se det från den positiva sidan - senast slutet på nästa vecka kommer hon vara ute, men det känns som det är en evighet tills dess. Iallafall med denna klumpiga kroppen. Orkar knappt ta mig ur sängen längre. Ber om utsäkt till mina vänner som ringer och vill träffa mig, men jag har verkligen noll ork just nu. Betyder dock oerhört mycket att alla hör av sig och undrar hur det är. Annars är det inget annat. Har en del värkar spridda på dagen, inget ihållande eller så, så det känns heller inte som att det ska komma igång snart. Hoppas dock på att det ska smälla till och bara sätta igång. Ni får hålla tummarna med mig så får vi se helt enkelt. Siktar in mig på igångsättning nu så är allt annat innan ett plus. Tänkte för en gångs skulle slänga in lite bilder i min numera tråkiga blogg sedan de dagarna som varit. När hon är ute sen looovar jag er en blogg fylld med massa fina bebisbilder, kläder och färg. Då plockas systemkameran fram, hela tiden! Ska även fixa en ny fin design framöver när jag har tid. Bilderna nedan är tagna från min Instagram - sandrasamuelsson, om ni skulle få för er att vilja följa mig där. Lite mer aktiv där för tillfället.

Gud vad sega dagarna är nu. Både jag och Daniel går hemma och försöker fördriva tiden så gott det går med lite korta promenader och en jäkla massa tv-tittande. Orkar inte röra mig så fruktansvärt länge och då är inte möjligheterna att göra så mycket heller så stora. Idag är vi nere på ENSIFFRIGT. Nedräkningen kan börja på riktigt! Vi tvättade sängkläderna till spjälsängen en sista gång idag och även invigde babygymmet som stått ett bra tag. Såg och kändes mysigt. Daniel fick lägga sig i det och prova, haha! Han och pingu blev mates riktigt snabbt! Ja, de känns inte som jag har så mycket mer att säga. Har inte hänt något extra över det vanliga, så slutar nog pladdra här. Imorgon ska jag fika med Lowa & Carro på stan! :)

 

Ligger just nu i sängen och slappar. Orkar inte mycket mer. Legat med förvärkar stora delen av eftermiddagen men som sedan som vanligt ville avta. Har tjutit av frustration och längtan. Inte kul att längta efter någon så mycket. Var hosbarnmorskan idag för sista gången förhoppningsvis. Bra hjärtljud, blodtryck och SF måttet låg på 34. Konstaterade att det förmodligen är en liten som tös som ligger där inne. Gör mig absolut ingenting!! Och det var inte något allvarligt, utan normalt. Ska bli spännande att se hur det är när hon äntligen kommer ut. Känns inte som att hon någonsin kommer göra det, men ändå. Tjurig pessimist idag. Usch. Idag är jag jobbig. Går nog och lägger mig istället. Kram!

Ännu en vecka har sprungit iväg och jag längtar bara ännu mer efter den där lilla krabaten i magen. Hon ligger så långt ner att jag ofta knappt kan gå eller röra mig ordentligt utan att få ont. Du är mer än välkommen ut nu! Sista (förhoppningsvis) BM-besöket imorgon för att kika till ärtan, se hur hon har växt och lyssna på det lilla hjärtat. Ni önskade er en helbild på mig & magen, så denna veckan bjuder jag faktiskt på det även om jag är ofräsch! Det kan ju faktiskt vara mysigt att spara också.



Du är nu gravid i vecka 39. Bebisen är omkring 50-51 cm lång och väger ca 3.5-3.8 kg. De flesta bebisar ökar fortfarande i vikt men en del magrar faktiskt vid den här perioden. Det börjar bli trångt i livmodern nu och bebisen snurrar och vrider sig där inne så det kan hända att navelsträngen lägger sig runt halsen. Omkring 20% av alla bebisar föds med navelsträngen runt halsen, vilket kan påverka bebisens hjärtljud mot slutet av förlossningen. I de flesta fall innebär det inget hot mot bebisens hälsa och barnmorskan för helt enkelt navelsträngen över barnets huvud i samband med födseln.

Vaknade klockan 8 imorse. Jag lyckades somna inom en halvtimme igårkväll (YEY). Vet inte när det hände sist! Brukar få vrida mig i flera timmar innan jag kan somna. Kanske bäst att föebereda sig om man får en liten tös som gillar att vara uppe om nätterna. Hur som helst, så skulle jag träffa Carro och ta en fika klockan 11, så gick upp, åt frulle och begav mig ner till stan för att köpa en liten present till Lowa. Fick bli ett par leopardbrallor med volang i stjärten och en söt body till som förövrigt blev mycket uppskattat. Kul! Köpte med mig lite fika och sedan har vi mest druckit alldeles för mycket kaffe, pratat skit & gosat bebis. Lilla Lowa fick testa dom små kläderna hon fick och blev jättefin, men kräkbebis som hon är var dom lika nerspydda några minuter senare, haha. Åkte hem, blev serverad mat, varit och handlat och hämtat ut paketet med kläder till Livia från Kappahl och nu sitter jag här. Ikväll får ni en ny uppdatering, går ju nämnligen in i vecka 39 (38+0) idag! På återseende!