Jag kommer på mig själv ibland. Att jag snart kommer ha en liten flicka i mina armar. En sån där plutt med små små händer, små fötter och en kropp som luktar sådär fantastiskt gott. Tårarna börjar rinna. Jag kan inte fatta att det är sant. Att vi har skapat något så fint. Något så litet. En del av oss. Jag antar att jag börjar bli en aning emotionell när det börjar närma sig, men det känns hela tiden så himla overkligt. Även att jag känner dig där inne, dag som natt. Hur du ligger och bökar och väntar på oss här utanför. Jag är aldrig ensam. Du är alltid med mig, vart jag än är. Den kärlek man känner är enorm. Vi längtar så fruktansvärt mycket efter dig, och tycker minsann att du kan komma ut nu. Hälsa på mamma och pappa. Låta oss se vem du är, lukta på dig, pussa på dina små fötter. Ja, nu tjuter jag igen. Det börjar gå upp för mig. Om 2,5 vecka beräknas du vara hos oss. Våran lilla Livia. Det är ju ingenting. Gud vad jag ska pussa på dig. Ge dig hela världen. Du ska få det bästa någonsin. Den dagen du kommer upp på mitt bröst och jag får se dig älskling, den dagen kommer jag börja leva.