FRÅN MIN SIDA SETT - SFINKTERRUPTUR
Klockan var sex när jag slog upp ögonen snabbt då jag märkte att jag hade börjat få värkar. Dom kom direkt med 3-5 minuters mellanrum. Hade hela tiden fått höra att man inte skulle åka in för tidigt till förlossningen då man bara blir hemskickad. Speciellt med första barnet. Jag ringde min mamma efter att ha väckt Daniel och sagt att idag är nog den dagen vi får träffa våran dotter. Min mamma skulle skjutsa in oss till förlossningen och undrade hur tätt värkarna kom. När jag berättade hur det var tyckte hon att jag skulle höra av mig till förlossningen, vilket jag gjorde. Mamma själv åkte in till stan och sin verkstad tills jag skulle höra av mig igen. Jag ringde förlossningen och de bad mig stanna hemma ett tag till. Ta en dusch, äta och vila upp mig, för om jag åkte in nu skulle jag förmodligen bara bli hemskickad. Jag gjorde som de sa, hoppade in i duschen och DÅ tilltog värkarna ännu mer. Med enbart en minuts mellanrum ringde jag tillbaka till mamma i panik och bad henne komma, för nu är det bråttom. Ringde förlossningen som sa att jag skulle komma in. Efter detta är min resa bara en suddig historia. Jag mins att värkarna gick i varandra, att Daniel masserade min rygg och att mamma hjälpte mig att andas. Skrevs in på förlossningen 08.18 och de satte CTG. Jag hade aldrig i hela mitt liv haft så ont. De kände på mig och konstaterade att jag redan var 7 cm öppen och fick gå över till ett förlossningsrum. Rum 1. Det var här både det bästa och det värsta som hade hänt mig skulle inträffa.
Krystvärkarna kom direkt bara jag bytte rum och jag var helt öppen. Utan någon smärtlindring alls krystade jag ut våran fina dotter. På 20 minuter exakt var hon ute. Det gjorde fruktansvärt ont just i det ögonblicket, men jag var samtidigt så lycklig. 3,5 timme efter första värken var hon ute. Det hade gått för fort. De kollade på mig och konstaterade att jag hade spruckit - inte bara lite, utan hela vägen. Tankarna började rulla. Hände detta verkligen mig? En man kom in och kollade på mig och sa att jag skulle behöva opereras. NU? Jag har ju precis fått min prinsessa i mina armar. Mycker mer information fick jag inte, mer än att de ändrade från att jag skulle vara sövd till att jag skulle vara vaken. På dem lät det som att det inte var alls farligt, utan mer att "du har spruckit litegrann, så det vore bäst att du opereras, för framtidens skull". Fick gosa lite med min dotter och Daniel innan. Jag rullades iväg från mina hjärtan, sårbar och med hur mycket hormoner i kroppen som helst. Livrädd.
I operationssalen fick jag en spinalbedövning som gjorde att jag blev utan känsel från midjan och neråt. Minns att jag var så trött att jag slumrade till medan en manlig läkare sydde igen mig där nere. Det räckte inte med att man skulle föda sitt barn, man skulle ha sönder hela sitt könsorgan. Hemskt. Så jävla hemskt var det. Jag kommer ihåg hur jag låg där och kände mig så himla liten. Skammen som föll över en. Längtan efter mitt barn. Tänkte på hur Daniel hade det. Att jag egentligen borde känna mig lyckligast i världen. Istället låg jag med särade ben medan en doktor sydde ihop mig.
Jag hamnade sedan på ett uppvak. Där låg jag i ytterligare två timmar. Började få lite smått panik. Jag ville inte vara där längre. Det var de längsta timmarna i mitt liv. Jag mådde psykiskt dålig över allt som hänt. Det gick inte bara fruktansvärt snabbt att jag aldrig hann reagera, jag hade även spruckit så mycket det gick. Jag var så bedövad att jag inte ens kunde kissa. Det var det enda jag sedan blev tillsagd. Att jag regelbundet skulle kissa. Skjutsades ÄNTLIGEN till slut upp till min familj där vi fick fika och fira lite, sådär fyra timmar senare. Det snurrade i huvudet på mig. Mycket olika känslor. Jag var lyckligast i världen samtidigt som jag mådde så fruktansvärt dåligt. Vad hade faktiskt hänt mig? Vi fick tillslut ett rum på BB.
Jag pendlade hela tiden mellan smärta och lycka. Allt jag gjorde, minsta lilla rörelse gjorde så fruktansvärt ont. När jag skulle röra mig tog det jättelång tid, och så ont. Och toalettbesöken. Fy. Jag avskydde det. En gång i timmen skulle jag kissa. Det fick inte gå längre. Att torka sig med papper och känna hur svullen man var. Alla stygn. Den där hemska känslan. Jag fattade inte egentligen. Ingen gav mig någon ytterligare information. Och sitta, det var helt omöjligt. Den känslan går inte att beskriva, men vad visste jag? Det gör väl ont efter en förlossning? Det ska väl kännas såhär. Tänkte mycket på framtiden. Hur i helvete skulle jag våga ha sex igen när jag knappt vågade torka mig på toaletten? Alla hormoner sprutade. Fick bara en check hur det såg ut innan jag åkte hem. Att det var bra och att jag skulle på återbesök längre fram, annars ingenting.
Det är inte förrän nu i efterhand jag verkligen fattar vad som har hänt. Jag har själv läst mig till det, och jag har NU, sådär 7 veckor efteråt verkligen kunnat ta in vad som hände mig. Jag fick en förlossningsskada, en sfinkterruptur, sprack från ystad till happaranda. Det värsta som kan hända under en förlossning. Inte konstigt att jag mått riktigt jävla piss efter det. Men jag har varit tyst om det, för jag trodde det var en "piece of cake". Men nu efteråt när jag har läst andras upplevelser och sett på uppdrag gransknings dokumentär, har jag verkligen fattat att det inte alls är konstigt att jag mått som jag gjort, och är nu redo att prata om det. Det har sjunkit in.
Jag har nog varit lyckligt lottad. Jag fick hjälp direkt, en duktig läkare gjorde det och jag har inte några problem med toalettbesöken längre. Det sitter mer psykiskt. Alla minnen, hur det kändes. Hur svullen och ont jag hade efteråt. Inte så konstigt kanske. Men jag hade tur. Det är just det de tar upp i avsnittet av kalla fakta. Att det inte är alla som har den turen jag har. Att vissa barnmorskor och undersköterskor mörkar skadan för att de skäms över att ha gjort ett "dåligt jobb", syr ihop dem och säger ingenting. De får sedan problem att hålla sig, det rinner avföring och de kan inte sitta ner längre. Vem vill göra så mot någon annan människa? Jag ville med detta inlägg vara med och stötta alla som har varit med om samma sak som mig. Att ha fått en sfinkterruptur. Att vi står upp för oss, vågar prata om det och få ämnet att blomma upp så kvinnor slipper få men för livet. Att de får vård direkt.
Om ni vill se avsnittet av uppdrag granskning och sfinkterrupturen klicka här. Känsliga tittare varnas. Detta var min historia, kort och gott.
Usch vad hemskt, Jag sprack också en hel del och hade ont i 2 månader efter, knde varken göra ett eller två på toaletten, Blev att jag sluta äta och dricka för att undvika toalett besök.
Jag har ont än idag efter Ronja föddes och då har jag ändå fått Lias också, men då sprack jag inget utan allt är kvar sen jag fick Ronja :(
Starkt av dig att berätta om din historia! Det är sådana människor som du som gör skillnad, som vågar träda fram. Du har fått en fin dotter och gjort ett strålande jobb när hon kom till världen. Med tanke på vilka krafter vi har och hur mycket som händer med vår kropp i samband med en förlossning är det inte så konstigt att det kan bli komplikationer. Komplikationer som ofta inte pratas om. Precis som att våra kroppar kan förändras mycket i samband med graviditeten, även dessa förändringar såsom bristningar överallt och ingenstans och en mage som ser ut som en geleråtta uppmärksammas inte heller. Bara hetsen om att få den heta kroppen, att se ut precis som innan graviditeten uppmärksammas. Något som långt ifrån många kan lyckas med och då kommer skammen. Mycket energi läggs då på att ha ångest över sin kropp, som faktiskt åstadkommit ett mirakel. Energi som skulle kunna läggas på det viktigaste man nu har i sitt liv - sin familj. Var stolt över din resa, du har som sagt åstadkommit ett mirakel, en underbart fin dotter som du lyckats ta hand om trots din svåra smärta. Bra jobbat!
/ emeliiejoh
Vad starkt av dig att dela med dig av din historia! Det är ett stort tabu men ska inte behöva vara det, säkert många som lider i tystnad... Vad skönt att du mitt i allt kaos hade uppmärksam, kompetent personal runt omkring dig som kunde hjälpa dig direkt :)
Åh fy vad hemskt, Stackare! Som du skriver, tur att du fick den hjälp du behövde, man tycker ju egentligen att det vore en självklarhet. Får verkligen hoppas att det blir mer uppmärksammat och att alla inom vården börjar ta sitt ansvar! Kram
Håller med! Så grymt att du skriver och vågar ta upp detta!,
Jag sprack också en del, men absolut inte hela vägen, men jag är fortfarande inte helt bra",
detta är ju kanske inget man tänker överdrivet mycket på när man är gravid heller.. och sen efter barnet kommt undrar man om man någonsin ska bli helt återställd igen.
Hej!
Modigt av dig att berätta.
Kan på sätt och vis förstå dig i de du säger då jag under min förlossning blev klippt. Känner igen mig helt och hållet i de du pratar om efter förlossningen, att vara "rädd" för att gå på toaletten, och torka sig de ska vi inte ens prata om de va en mardröm.
Känner också igen mig när du säger att du fick åka iväg och opereras, fick också göra de men på grund av att jag inte fick ut moderkakan, men de va hemskt att ligga där själv på uppvaket och de kändes som en evighet innan jag fick träffa min dotter.
Tycker de är riktigt modigt av dig att berätta för de känns som en "skamm". Jag har kännt mig äcklig efter jag blev klippt och med mitt ärr, hade verkligen problem med att släppa min pojkvän nära inpå mig igen :/ Men de blir bättre och man lär sig leva med de så kämpa på :) Du verkar vara en jättebra mamma till din lilla dotter iaf :)
Blev väldigt berörd av din historia. Innan min förlossning var jag mest rädd för hur det skulle kännas efteråt. Hade hört hemska historier om att typ alla sprack hela vägen osv. Nu förstår jag hur tur jag hade. Jag sa till de som förlöste mig att göra allt de kunde för att jag skulle spricka så lite som möjligt, även om det tog längre tid. En timme efter att hon kommit ut så "hoppade" jag upp ur sängen och kissade på toan i förlossningsrummet. Det sved inte ens.
Modigt och bra av dig att dela din historia med andra. Du är stark!
<3
